Livet är rätt märkligt, eller hur? En liten tid vi leva här, med mycken möda och stort besvär...Eller hur var det nu? Att tiden går fort inser man när man levt ett tag, som jag. Jag försöker säga det till de unga, men vad hjälper det? De lever så intensivt i nuet, i alla fall de små gör det. Jag minns själv när man var barn då väntan var allt man hade; väntan till julafton, till födelsedagen, till studenten, och väntan på barnen. Det var en rolig väntan, så full av funderingar. Efter det fanns ingen tid längre, och vips är ens barn vuxna och får egna barn. Då inser man hur fort livet lever med en.
Den senaste tiden har jag fått anledning att tänka på både livets hastighet och att det faktiskt en dag tar slut. Kanske inte idag, eller i morgon, men en vacker dag och vi vet inte när. Då måste man tänka igenom så att det blir bra efter en bortgång. Det är många som berättat om tvister och vänskaper som har tagit abrupt slut efter föräldrarnas död. Så onödigt tycker jag. Därför kan man i tid göra upp och skriva ner sin sista vilja så att man underlättar för de efterlevande så att de inte behöver tvista om arv, bli osams eller vad nu händer.
En sak som blivit allt viktigare för mig är att skriva ner det man önskar. Har man många fastigheter, är det bäst att gå efter huvudet och inte efter känslorna. Fördela dem så rättvist du bara kan mellan alla dina barn. Om det inte går att dela på fastigheterna på något rättvist sätt, skriv då in i ditt testamente att allt ska sättas in i en gemensam pott, och därefter fördelas lika mellan arvingarna. Du kan också redan innan, bestämma vilken begravningsbyrå Stockholm som ska ta hand om allt. Då kan du ge dem en sista vilja, där du berättar hur du vill ha det vid deras avsked av dig. Du kan till och med betala för den på förhand! Då har du helgarderat dig och löst allt. Lycka till!